om att våga släppa taget
våga vara ärlig
våga falla
Våga lita på
att jag skulle bli fångad
att Du skulle fånga mig
om jag föll
Men jag hade skrivit en sång
om min rädsla för landningen
att ingen fanns där
för att dämpa och fånga
Att jag skulle fortsätta
falla för evigt
och aldrig igen
kunna leva ett liv
För rädd för galenskap
För rädd för annorlunda
För rädd för overklighet
för att våga släppa taget
Så jag gjorde det inte
jag fortsatte kämpa
krampaktigt vid ytan
livrädd för djupen
Tills meningslösheten en dag blev för stor
och den stora tröttheten tog över
När livet gick sönder
och handen som höll min
inte längre fick göra det
inte längre kunde
Då blev det tydligt
hur viktigt det var
att leva mitt liv
så levande som möjligt
Inte gömma och skämmas
inte springa och jaga
inte klamra vid kanten
desperat där vid ytan
Inte låta rädslan
och rösten som ljuger
vara den som bestämmer
vem jag är och ska vara
Längtan tog över
och trängde bort rädslan
beslutsamhet växte
tills jag iskallt visste
Jag vill inte leva grunt
jag vill leva helt
med allt det jag är
både enkelt och svårt
Utan rädsla för mörker
utan springa och klamra
med modet att känna
med modet att falla
Utan att veta vart jag landar
Utan att veta om Du fångar
Något i mig vågade
för något i mig visste
Att det är sådan Du är
att Du kommer underifrån
Du spanar inte längst ytan
och räddar det starka
Du fångar i fallet
det som går förlorat
Men för att du ska kunna
måste jag våga
sluta klamra vid kanten
sakta öppna händerna
För bara då kan jag erfara
att Du är den jag tror att Du är
Att Du är
Den som fångar.