dansade jag.
Oväntat tackade jag ja
till att skapa en dans till en gudstjänst
på Maria bebådelsedag.
Det var längesen jag dansade
men jag kände mig manad
att närma mig dansen igen
så jag tackade ja.
Jag hade aldrig reflekterat
över den dag då vi firar
och betänker Marias ja.
Jag trodde att min dans skulle handla
om glädjen över nytt liv.
Men när jag började koreografera
märkte jag långsamt att dansen
istället handlade om kampen.
Om Marias kamp
att våga säga ja
till det oväntade.
Till det hon själv aldrig kunnat planera
eller tänka ut.
Det blev en dans om Marias väg
fram till att våga lita mer på Honom
än på sina omständigheter.
Hennes ja till att vara medskapare
av Hans skapande och återupprättande
som ofta tar vägen
genom trasigt och svårt.
Marias väg till förtröstan
på Hans överblick.
På att Han såg större på det som skulle bli svårt
och som skulle påverka hennes liv totalt.
Maria sa sitt ja
till att bära nytt liv.
Hon vågade
för hon visste att hon var omsluten.
Min dans slutade i
en suck och ett omfamnande
av det nya livet
av livets nya väg.
Det var lätt för mig
att känna med Maria
För jag bar också på nytt liv.
Samtidigt satt E hemma på soffan
och var hängig och förkyld.
Trodde vi.
Vi visste inte då
att det i honom växte motsatsen
till det liv som växte i mig.
Idag för två år sedan
dansade jag om Maria.
Men jag visste inte då
att dansen lika mycket
handlade om mig själv
och min kamp att säga ja
till mitt liv så som det blev.
För två år sedan.
visste jag inte.
Idag
vet jag.
Och märkligt nog gör det att jag mer än någonsin
litar mer på Dig än på mina omständigheter.
Jag litar på
att Du ser större.
Jag litar på
att Du har
överblicken.