Imorgon är det två månader sedan Emanuel tvingades lämna mig och oss alla.
Två månader utan hans trygga armar.
Bara två månader.
De har känts som en evighet.
Och ändå väntar resten av livet.
Väntar och svindlar.
Han som var min tryggaste finns inte längre hos mig.
Var har jag min trygghet nu?
Jag läser den broderade bonaden som hänger på väggen hos mina föräldrar. För tusende gången. Den som alltid hängt där.
"Rikedom är att kunna ge utan att vänta något åter."
Vad betyder det?
Hur kan man ge utan att vänta sig något åter...
Om man känner sig fattig.
Bruten, tom och fattig och de egna djupen ropar efter påfyllning?
Hur gör man för att bli så rik?
Jag längtar efter den trygghet jag hade. Som nu har tagits ifrån mig.
Allt i mig ropar att det var så fel att den kunde tas ifrån mig.
Men jag inser att sådan är världen här och nu.
Den är inte som den ska vara.
Här och nu.
Den är full av trasighet.
Här och nu.
Emanuel blev sjuk och dog.
Här och nu.
Och hur ska jag leva då?
När världen ser ut som den gör?
När trygghet och kärlek kan tas ifrån mig.
Hur fyller jag mina tomrum och behov?
Var finner jag min trygghet?
För fyllas behöver de. Om jag ska kunna ge.
De är behov som är sanna, finns på riktigt.
Vi behöver trygghet, kärlek, gemenskap.
Vi är konstruerade för relationer som inte tar slut.
Liv som inte tar slut.
I kontrast till livet här på jorden med livsvillkor som inte alls svarar mot vår djupaste längtan.
Hur kan jag trots de villkoren finna mod att leva här och nu?
Och hur ska jag våga älska dem jag har runt mig när jag vet att de en dag kommer tas ifrån mig?
När Emanuel låg på intensiven i början av sommaren och min värld hade rasat samman, berättade min vän att hon suttit på soffan och sjungit "Vi kan inte vara tryggare än vi är hos dig" om och om igen.
Resten av sommaren har den meningen gått på repeat i mig.
För mer och mer inser jag att så är det.
Jag kan inte vara tryggare än jag är hos Gud.
Det är i honom jag har min trygghet här i världen.
På riktigt.
Allt annat kommer tas ifrån mig.
Till och med mitt tryggaste.
Till och med Emanuel.
När allt annat faller står bara Jesus kvar.
Bara han.
Om jag har min trygghet i Honom är jag inte trygg på grund av hur livet ser ut utan för att Han är med mig genom allt.
Jag är inte trygg för att Han befriar mig från svårigheterna utan för att Han går med mig genom dem.
Det är det hans trofasthet handlar om.
Att han aldrig lämnar.
Att han alltid är med.
Allt jag byggt upp och samlat på mig här i världen kommer jag behöva lämna.
När jag går kan jag inte ta med mig något.
Inget av det som bekräftat mig.
Inget av det jag byggt upp.
Jag kan bara ta med mig den jag djupast är - en liten enkel människa som är evigt älskad av den som älskar fullkomligt.
Jag vet det nu.
Vi kan inte ens ta med varandra.
Emanuel kunde inte ens ta med mig. Han var tvungen att gå ensam.
Och så är det för oss alla.
Inte ens hos varandra kan vi ha vår djupaste trygghet här på jorden.
Den kan vi bara ha hos Jesus.
För bara han kan gå med.
Hela vägen.
Och bara han kan ställa allt till rätta.
Och han kommer göra det.
Han som återupprättar.
Han kommer göra allt nytt.
En ny himmel och en ny jord.
Och där finns det inte plats för allt det som vårt innersta protesterar mot här på jorden.
Död
Separation
Ensamhet
Han kommer torka varje tår.
Han kommer göra allt bra.
Vi kommer få uppleva fullkomlig trygghet.
Fullkomlig kärlek.
Fullkomlig gemenskap.
Men nu.
Tills dess.
Då är det bara Han som kan fylla mitt trygghetsbehov på riktigt.
Bara Han kan möta min djupaste längtan.
Och om jag låter Honom fylla mina innersta rum behöver jag inte längre vara rädd.
Inte för något.
Inte för döden.
Inte för livet.
Hans perfekta kärlek driver bort rädslan.
Och det kanske är först då jag äger den rikedom bonaden talar om.
Först då kan jag ge.
Mig själv.
Utan att vänta något åter.
Utan att kräva att de runt mig djupast ska fylla mitt trygghetsbehov och min kärlekstörst.
Och då kan jag också ta emot andra.
Som de gåvor de är.
Gåvor. Inte mänskliga rättigheter.
Ta emot och hålla med öppna händer.
Ta emot utan att krampaktigt hålla fast.
Så får vi leva tillsammans och försöka älska varandra så sant vi kan här på jorden.
Mitt i vår brustenhet.
Försöka att inte kräva.
Utan istället ta emot varandra i tacksamhet.
Och hålla varandra med öppna händer.
För kärlek måste innehålla frihet för att vara på riktigt.
Jag kan inte tvinga dig att älska mig.
Jag kan inte tvinga dig att bära mig.
Jag måste hålla dig med en öppen hand och låta dig välja.
Och låta mig väljas.
Men hur vågar man det?
Det är bara när jag vet att jag är älskad av Honom som älskar mig fullkomligt som jag vågar älska utan att stänga min hand. Utan att kräva något tillbaka.
Bara om jag har min djupaste trygghet i Honom som bär hela livet och genom döden vågar jag älska fast jag vet att jag någon gång kommer mista dem jag älskar.
Tills vi möts igen.
Bara då vågar jag fortsätta ge mig själv och ta emot andra med öppna händer.
Med honom som säger att jag ska vinna mitt liv om jag ger det till honom, med honom vågar jag fortsätta leva i denna brustna värld.
Han som är
Vägen
Sanningen
Livet.
Tillsammans med honom.
På hans smala väg.
Med öppna händer.
Hela vägen hem.
Två månader utan hans trygga armar.
Bara två månader.
De har känts som en evighet.
Och ändå väntar resten av livet.
Väntar och svindlar.
Han som var min tryggaste finns inte längre hos mig.
Var har jag min trygghet nu?
Jag läser den broderade bonaden som hänger på väggen hos mina föräldrar. För tusende gången. Den som alltid hängt där.
"Rikedom är att kunna ge utan att vänta något åter."
Vad betyder det?
Hur kan man ge utan att vänta sig något åter...
Om man känner sig fattig.
Bruten, tom och fattig och de egna djupen ropar efter påfyllning?
Hur gör man för att bli så rik?
Jag längtar efter den trygghet jag hade. Som nu har tagits ifrån mig.
Allt i mig ropar att det var så fel att den kunde tas ifrån mig.
Men jag inser att sådan är världen här och nu.
Den är inte som den ska vara.
Här och nu.
Den är full av trasighet.
Här och nu.
Emanuel blev sjuk och dog.
Här och nu.
Och hur ska jag leva då?
När världen ser ut som den gör?
När trygghet och kärlek kan tas ifrån mig.
Hur fyller jag mina tomrum och behov?
Var finner jag min trygghet?
För fyllas behöver de. Om jag ska kunna ge.
De är behov som är sanna, finns på riktigt.
Vi behöver trygghet, kärlek, gemenskap.
Vi är konstruerade för relationer som inte tar slut.
Liv som inte tar slut.
I kontrast till livet här på jorden med livsvillkor som inte alls svarar mot vår djupaste längtan.
Hur kan jag trots de villkoren finna mod att leva här och nu?
Och hur ska jag våga älska dem jag har runt mig när jag vet att de en dag kommer tas ifrån mig?
När Emanuel låg på intensiven i början av sommaren och min värld hade rasat samman, berättade min vän att hon suttit på soffan och sjungit "Vi kan inte vara tryggare än vi är hos dig" om och om igen.
Resten av sommaren har den meningen gått på repeat i mig.
För mer och mer inser jag att så är det.
Jag kan inte vara tryggare än jag är hos Gud.
Det är i honom jag har min trygghet här i världen.
På riktigt.
Allt annat kommer tas ifrån mig.
Till och med mitt tryggaste.
Till och med Emanuel.
När allt annat faller står bara Jesus kvar.
Bara han.
Om jag har min trygghet i Honom är jag inte trygg på grund av hur livet ser ut utan för att Han är med mig genom allt.
Jag är inte trygg för att Han befriar mig från svårigheterna utan för att Han går med mig genom dem.
Det är det hans trofasthet handlar om.
Att han aldrig lämnar.
Att han alltid är med.
Allt jag byggt upp och samlat på mig här i världen kommer jag behöva lämna.
När jag går kan jag inte ta med mig något.
Inget av det som bekräftat mig.
Inget av det jag byggt upp.
Jag kan bara ta med mig den jag djupast är - en liten enkel människa som är evigt älskad av den som älskar fullkomligt.
Jag vet det nu.
Vi kan inte ens ta med varandra.
Emanuel kunde inte ens ta med mig. Han var tvungen att gå ensam.
Och så är det för oss alla.
Inte ens hos varandra kan vi ha vår djupaste trygghet här på jorden.
Den kan vi bara ha hos Jesus.
För bara han kan gå med.
Hela vägen.
Och bara han kan ställa allt till rätta.
Och han kommer göra det.
Han som återupprättar.
Han kommer göra allt nytt.
En ny himmel och en ny jord.
Och där finns det inte plats för allt det som vårt innersta protesterar mot här på jorden.
Död
Separation
Ensamhet
Han kommer torka varje tår.
Han kommer göra allt bra.
Vi kommer få uppleva fullkomlig trygghet.
Fullkomlig kärlek.
Fullkomlig gemenskap.
Men nu.
Tills dess.
Då är det bara Han som kan fylla mitt trygghetsbehov på riktigt.
Bara Han kan möta min djupaste längtan.
Och om jag låter Honom fylla mina innersta rum behöver jag inte längre vara rädd.
Inte för något.
Inte för döden.
Inte för livet.
Hans perfekta kärlek driver bort rädslan.
Och det kanske är först då jag äger den rikedom bonaden talar om.
Först då kan jag ge.
Mig själv.
Utan att vänta något åter.
Utan att kräva att de runt mig djupast ska fylla mitt trygghetsbehov och min kärlekstörst.
Och då kan jag också ta emot andra.
Som de gåvor de är.
Gåvor. Inte mänskliga rättigheter.
Ta emot och hålla med öppna händer.
Ta emot utan att krampaktigt hålla fast.
Så får vi leva tillsammans och försöka älska varandra så sant vi kan här på jorden.
Mitt i vår brustenhet.
Försöka att inte kräva.
Utan istället ta emot varandra i tacksamhet.
Och hålla varandra med öppna händer.
För kärlek måste innehålla frihet för att vara på riktigt.
Jag kan inte tvinga dig att älska mig.
Jag kan inte tvinga dig att bära mig.
Jag måste hålla dig med en öppen hand och låta dig välja.
Och låta mig väljas.
Men hur vågar man det?
Det är bara när jag vet att jag är älskad av Honom som älskar mig fullkomligt som jag vågar älska utan att stänga min hand. Utan att kräva något tillbaka.
Bara om jag har min djupaste trygghet i Honom som bär hela livet och genom döden vågar jag älska fast jag vet att jag någon gång kommer mista dem jag älskar.
Tills vi möts igen.
Bara då vågar jag fortsätta ge mig själv och ta emot andra med öppna händer.
Med honom som säger att jag ska vinna mitt liv om jag ger det till honom, med honom vågar jag fortsätta leva i denna brustna värld.
Han som är
Vägen
Sanningen
Livet.
Tillsammans med honom.
På hans smala väg.
Med öppna händer.
Hela vägen hem.