För mig har livets alla sorger alltid lett mig rakt in i den stora ur-sorgen
Livets förgänglighet
Den stora ensamheten
Den slutgiltiga separationen
Jag gick, som så många med mig, vilse i tillvaron under uppväxten
då min inre abstrakta sorg och ångest krävde konturer
Alla vi som vuxit upp i bra familjer med goda förutsättningar till ett bra liv,
men ändå burit på brännande ångest och gapande depression
alla vi har också känt skammen över att inte må bra fastän alla förutsättningar fanns där
Som det verkade
Till det yttre
Vi lärde oss ge det abstrakta kontur genom att sluta äta,
skära oss i armarna och balansera på spåren
Som ett rop på hjälp
Ibland
Som en väg ut
Ibland
Vår inre skörhet och oförmåga att sluta ställa de stora frågorna och darra inför ovissheten gjorde att vi haltade in i vuxenvärlden med en känsla av att vi var fel
Att vi var för känsliga och för konstiga
Att vi borde kunna rätta oss i ledet
bli nyttiga samhällsmedborgare och sluta grubbla
Men det gick inte
Vi kunde inte
Så med stukad självkänsla blev vi experter på att bygga murar
Både inåt och utåt
För att hålla på avstånd allt som skrek inuti
För att skydda oss mot allt som skrämde utanför
Och murarna runt våra hjärtan blev höga, fasta och svårgenomträngliga
Både för dem som ville in,
och för oss som ville,
men inte vågade,
ut
För mig har min existentiella ångest alltid legat i den ena vågskålen
och mitt kristna hopp i den andra
I olika tider har olika skålar vägt mest
men jag har aldrig varit en person som funnit ro eller frid i min tro
Istället har den kännetecknats av min längtan
Min ofta helt desperata längtan
Och jag tror att tron delvis har klamrat sig kvar för att jag inte funnit något bättre alternativ
Till vem skulle jag gå?
Men den finns också kvar för att jag någonstans har urskilt en viskning och ett ”kom”
Och jag har lyssnat och jag har följt
Även om viskningen ofta försvunnit i bruset
Och på den resa som blev mitt liv har jag erfarit att viskningen varit tillförlitlig
Att den lett mig rätt
Att den lett mig sant
Och i det har jag utvecklat någon slags förtröstan.
Men det har aldrig varit nog
Jag har alltid längtat efter mer
Mer än att bara samla spår
Jag har letat efter mötet utan slöja
ansikte mot ansikte och närheten som ser rakt in och igenom
Så med längtan i ena handen och skammen över att inte tro bättre, känna mer frid och fortfarande vara så rädd i den andra, har sökandet fortsatt
och utvecklades till en sorg över att inte finna fastän jag letade och längtade
och en saknad av den jag längtade efter men inte erfor att jag hade
Sorgen drev mig på flykt in i overklighetens land och all min kraft gick åt till att trycka ner och försöka mer
Försöka vara bättre
Försöka känna mindre
Tills jag en dag mötte en blick som såg bortom muren
och såg mig
Mig med oro och ångest
Mig med stora frågor och rädslor
Jag hittade hem i hans blick och sakta vågade jag börja visa
Vem jag var
Och vem jag inte var
Vårt liv blev mig så otroligt kärt
På ett sätt som antagligen var för desperat
Men jag var så oerhört rädd för att mista nu när jag äntligen funnit
Ett hem och ett liv
Och någon slags frid
Så jag vågade säga ja till ett barn
Eftersom det var med honom
Och jag vågade säga ja till ett till
Men sen kom cancerns tsunami och svepte oss långt ut till havs
Hans resa tog slut därute och jag måste lämna honom på den andra stranden
Och jag trodde att min resa också skulle ta slut och att jag i saknaden skulle förlora mig helt
och den stora impulsen som svepte in var bitterhet
Bitterhet mot allt som hänt och allt som var
och alla runt om som fortfarande hade
Och jag ville gömma mig bakom min mur igen
skydda mig själv och stänga ute allt och alla
.
.
.
.
.
Men innan han drunknade
och vi fortfarande hade varandra
och jag grät jag av rädsla över att förlora
och han försökte trösta
Då frågade jag honom om han trodde jag skulle klara
klara ett liv utan honom
Honom som känt både vilsenhet och murar
Honom som sett, brutit ner och älskat mig hem
Nu med två små som behövde mig
Nu utan honom som behövdes av mig
Hans svar blev min ledstjärna då han viskade att han visste
Att han visste nu att det skulle gå
För mitt i sjukdomens inferno hade han sett hur jag börjat välja sårbarhet
istället för hårdhet
Jag hade låtit bli muren
och människorna runt hade fått plats att älska och trösta
Han viskade att han visste att om jag fortsatte våga sårbarhet
skulle det bli min styrka
Och jag skulle orka, klara, att fortsätta leva
Och så var det
Mitt i tillvarons kaos, med en nyfödd i famnen
och en fyraåring i handen
kunde jag ändå se klart
hur mitt sätt att hantera kaoset
skulle avgöra vägen framåt
Om jag byggde mur igen och blev hård
Skulle ensamheten rulla in
och jag skulle drivas på flykt
igen
Om jag istället envist vågade sårbarhet
Skulle trösten och omslutandet bli mitt hem
Och där var viskningen igen
Som manade sårbarhet
Som viskade fortsätt
Framåt ett steg i taget
Sen ett till
och ett till
Fastän livet verkade omöjligt
Fastän vägen var alldeles för lång
Så jag gick
Och jag fortsatte gå
Och försökte välja noggrant varje dag
Sårbarhet
Öppenhet
att låta mig tröstas
att låta mig älskas
Och genom detta
började jag läkas ihop
Började jag sitta ihop
med världen omkring mig
Och allt det jag stängt inne och tryckt bort
började jag våga dela
Och jag blev speglad
Och jag blev sedd
Och det märkliga var
att i den bottenlösa sorgen
som hade slitit mig i spillror
höll jag på att bli hel
För den konkreta saknaden och sorgen
manade fram en sårbarhet i oss alla
som blev en helig mötesplats
för våra innersta rum och rädslor
Och i delandet av allt det skrämmande
och av den bottenlösa saknaden
fann vi tröst hos varandra
och tröst hos all trösts Gud
Vi gavs tillåtelse att sörja
Vi fick tillåtelse att öppna upp och känna
både det konkreta och det abstrakta
Och jag tror det var fler än jag
som erfor helande i sorgen
I delandet av livets fruktansvärda
i upplevelsen av att inte vara ensam
Och jag har funderat mycket på
vad som händer i oss
när vi möts i det kollektiva
och delar en gemensam sorg
I den konkreta, bottenlösa saknaden
I det enorma tomrummet efter den vi mist, den vi alltid ville ha
Där finns det också plats för det gömda och undanträngda i oss
Allt det vi burit men inte vågat dela
Som när ett barn slår sig sådär litegrann
och behöver tröstas och plåstras om
men i trösten över det konkreta väller plötsligt hela dagens oförätter fram
och det är så mycket mer som behöver tröstas och omfamnas
Och kanske är det så i alla våra åldrar
att när det finns tillåtelse och förståelse
är det mycket som väller upp
är det mycket som behöver sörjas
Både akut konkret sorg
och den mer dolda abstrakta
Kanske behöver vi fler rum där vi kan vila våra trötta armar
och få bärhjälp med allt vi släpar omkring på
som vi aldrig vågat visa eller dela
men som ändå ropar i oss natt efter natt
Och när sorgen på en begravning
eller vemodet på en skolavslutning
nästa gång väcker ur-sorgen i oss
och manar fram det nedtryckta och gömda
Kanske vågar vi då stanna upp
Kanske vågar vi då sårbarhet
Kanske vågar vi då dela
både det konkreta
och det onämnbart abstrakta
Och kanske kan vi då
tillsammans med varandra
tillsammans i Guds famn
också bli tröstade
Livets förgänglighet
Den stora ensamheten
Den slutgiltiga separationen
Jag gick, som så många med mig, vilse i tillvaron under uppväxten
då min inre abstrakta sorg och ångest krävde konturer
Alla vi som vuxit upp i bra familjer med goda förutsättningar till ett bra liv,
men ändå burit på brännande ångest och gapande depression
alla vi har också känt skammen över att inte må bra fastän alla förutsättningar fanns där
Som det verkade
Till det yttre
Vi lärde oss ge det abstrakta kontur genom att sluta äta,
skära oss i armarna och balansera på spåren
Som ett rop på hjälp
Ibland
Som en väg ut
Ibland
Vår inre skörhet och oförmåga att sluta ställa de stora frågorna och darra inför ovissheten gjorde att vi haltade in i vuxenvärlden med en känsla av att vi var fel
Att vi var för känsliga och för konstiga
Att vi borde kunna rätta oss i ledet
bli nyttiga samhällsmedborgare och sluta grubbla
Men det gick inte
Vi kunde inte
Så med stukad självkänsla blev vi experter på att bygga murar
Både inåt och utåt
För att hålla på avstånd allt som skrek inuti
För att skydda oss mot allt som skrämde utanför
Och murarna runt våra hjärtan blev höga, fasta och svårgenomträngliga
Både för dem som ville in,
och för oss som ville,
men inte vågade,
ut
För mig har min existentiella ångest alltid legat i den ena vågskålen
och mitt kristna hopp i den andra
I olika tider har olika skålar vägt mest
men jag har aldrig varit en person som funnit ro eller frid i min tro
Istället har den kännetecknats av min längtan
Min ofta helt desperata längtan
Och jag tror att tron delvis har klamrat sig kvar för att jag inte funnit något bättre alternativ
Till vem skulle jag gå?
Men den finns också kvar för att jag någonstans har urskilt en viskning och ett ”kom”
Och jag har lyssnat och jag har följt
Även om viskningen ofta försvunnit i bruset
Och på den resa som blev mitt liv har jag erfarit att viskningen varit tillförlitlig
Att den lett mig rätt
Att den lett mig sant
Och i det har jag utvecklat någon slags förtröstan.
Men det har aldrig varit nog
Jag har alltid längtat efter mer
Mer än att bara samla spår
Jag har letat efter mötet utan slöja
ansikte mot ansikte och närheten som ser rakt in och igenom
Så med längtan i ena handen och skammen över att inte tro bättre, känna mer frid och fortfarande vara så rädd i den andra, har sökandet fortsatt
och utvecklades till en sorg över att inte finna fastän jag letade och längtade
och en saknad av den jag längtade efter men inte erfor att jag hade
Sorgen drev mig på flykt in i overklighetens land och all min kraft gick åt till att trycka ner och försöka mer
Försöka vara bättre
Försöka känna mindre
Tills jag en dag mötte en blick som såg bortom muren
och såg mig
Mig med oro och ångest
Mig med stora frågor och rädslor
Jag hittade hem i hans blick och sakta vågade jag börja visa
Vem jag var
Och vem jag inte var
Vårt liv blev mig så otroligt kärt
På ett sätt som antagligen var för desperat
Men jag var så oerhört rädd för att mista nu när jag äntligen funnit
Ett hem och ett liv
Och någon slags frid
Så jag vågade säga ja till ett barn
Eftersom det var med honom
Och jag vågade säga ja till ett till
Men sen kom cancerns tsunami och svepte oss långt ut till havs
Hans resa tog slut därute och jag måste lämna honom på den andra stranden
Och jag trodde att min resa också skulle ta slut och att jag i saknaden skulle förlora mig helt
och den stora impulsen som svepte in var bitterhet
Bitterhet mot allt som hänt och allt som var
och alla runt om som fortfarande hade
Och jag ville gömma mig bakom min mur igen
skydda mig själv och stänga ute allt och alla
.
.
.
.
.
Men innan han drunknade
och vi fortfarande hade varandra
och jag grät jag av rädsla över att förlora
och han försökte trösta
Då frågade jag honom om han trodde jag skulle klara
klara ett liv utan honom
Honom som känt både vilsenhet och murar
Honom som sett, brutit ner och älskat mig hem
Nu med två små som behövde mig
Nu utan honom som behövdes av mig
Hans svar blev min ledstjärna då han viskade att han visste
Att han visste nu att det skulle gå
För mitt i sjukdomens inferno hade han sett hur jag börjat välja sårbarhet
istället för hårdhet
Jag hade låtit bli muren
och människorna runt hade fått plats att älska och trösta
Han viskade att han visste att om jag fortsatte våga sårbarhet
skulle det bli min styrka
Och jag skulle orka, klara, att fortsätta leva
Och så var det
Mitt i tillvarons kaos, med en nyfödd i famnen
och en fyraåring i handen
kunde jag ändå se klart
hur mitt sätt att hantera kaoset
skulle avgöra vägen framåt
Om jag byggde mur igen och blev hård
Skulle ensamheten rulla in
och jag skulle drivas på flykt
igen
Om jag istället envist vågade sårbarhet
Skulle trösten och omslutandet bli mitt hem
Och där var viskningen igen
Som manade sårbarhet
Som viskade fortsätt
Framåt ett steg i taget
Sen ett till
och ett till
Fastän livet verkade omöjligt
Fastän vägen var alldeles för lång
Så jag gick
Och jag fortsatte gå
Och försökte välja noggrant varje dag
Sårbarhet
Öppenhet
att låta mig tröstas
att låta mig älskas
Och genom detta
började jag läkas ihop
Började jag sitta ihop
med världen omkring mig
Och allt det jag stängt inne och tryckt bort
började jag våga dela
Och jag blev speglad
Och jag blev sedd
Och det märkliga var
att i den bottenlösa sorgen
som hade slitit mig i spillror
höll jag på att bli hel
För den konkreta saknaden och sorgen
manade fram en sårbarhet i oss alla
som blev en helig mötesplats
för våra innersta rum och rädslor
Och i delandet av allt det skrämmande
och av den bottenlösa saknaden
fann vi tröst hos varandra
och tröst hos all trösts Gud
Vi gavs tillåtelse att sörja
Vi fick tillåtelse att öppna upp och känna
både det konkreta och det abstrakta
Och jag tror det var fler än jag
som erfor helande i sorgen
I delandet av livets fruktansvärda
i upplevelsen av att inte vara ensam
Och jag har funderat mycket på
vad som händer i oss
när vi möts i det kollektiva
och delar en gemensam sorg
I den konkreta, bottenlösa saknaden
I det enorma tomrummet efter den vi mist, den vi alltid ville ha
Där finns det också plats för det gömda och undanträngda i oss
Allt det vi burit men inte vågat dela
Som när ett barn slår sig sådär litegrann
och behöver tröstas och plåstras om
men i trösten över det konkreta väller plötsligt hela dagens oförätter fram
och det är så mycket mer som behöver tröstas och omfamnas
Och kanske är det så i alla våra åldrar
att när det finns tillåtelse och förståelse
är det mycket som väller upp
är det mycket som behöver sörjas
Både akut konkret sorg
och den mer dolda abstrakta
Kanske behöver vi fler rum där vi kan vila våra trötta armar
och få bärhjälp med allt vi släpar omkring på
som vi aldrig vågat visa eller dela
men som ändå ropar i oss natt efter natt
Och när sorgen på en begravning
eller vemodet på en skolavslutning
nästa gång väcker ur-sorgen i oss
och manar fram det nedtryckta och gömda
Kanske vågar vi då stanna upp
Kanske vågar vi då sårbarhet
Kanske vågar vi då dela
både det konkreta
och det onämnbart abstrakta
Och kanske kan vi då
tillsammans med varandra
tillsammans i Guds famn
också bli tröstade