Det här med att gå vidare
som en del kallar det
och som verkar vara
något man ska vilja.
Jag har från början ogillat det uttrycket
skarpt.
För mig har det tyckts att gå vidare
inte betyder något annat än att glömma.
För visst är det så - att vi glömmer.
Och vi vänjer oss.
Jag har vant mig vid att E är borta.
Hur hemskt det än är så har jag vant mig.
Jag har vant mig vid att vara den som går upp med e och a varje morgon.
Varje varje varje morgon.
Jag har vant mig vid att alltid vara den som lämnar.
Och den som hämtar.
Jag har vant mig.
För så funkar vi människor.
Vi vänjer oss.
Jag har vant mig att komma hem till en tom lägenhet
där gitarrerna blir mer och mer dammiga.
Jag har vant mig vid att inte bråka om
vems tur det är att byta bajsblöjan.
Det är alltid min tur.
Men.
Jag har inte vant mig vid döden.
För hur ska man någonsin kunna vänja sig vid den?
Den är i sin natur så sjukt onaturlig.
Och så helt och hållet rakt igenom fel.
Och jag har inte vant mig vid att E har dött.
Hur skulle jag någonsin kunna vänja mig vid det?
Det kommer alltid vara så fel.
Men jag vet att det inte alltid kommer göra lika ont.
Inte varje dag hela tiden.
Men de dagar jag får tid att känna och tänka
när sorgen får får ett större rum
då är den lika ny och stor som den var precis i början.
Och hur skulle den inte kunna vara det?
Det som hände kommer alltid vara fruktansvärt.
Jag kommer alltid hata cancer
alltid hata döden.
Men ju mer liv jag upplever i livet
desto mer kommer sorgen få trängas
med alltmer livsglädje
och lära sig leva bredvid lyckan.
Men.
Det betyder inte
Det betyder aldrig
att jag inte saknar
att jag inte längtar
både efter E
och efter den dag alla tårarna kommer torkas.
Och.
Det betyder inte
att jag går vidare
och att jag lämnar sorgen bakom mig.
Men det betyder att jag bär sorgen med öppna händer.
Och det betyder att jag fortsätter att gå.
som en del kallar det
och som verkar vara
något man ska vilja.
Jag har från början ogillat det uttrycket
skarpt.
För mig har det tyckts att gå vidare
inte betyder något annat än att glömma.
För visst är det så - att vi glömmer.
Och vi vänjer oss.
Jag har vant mig vid att E är borta.
Hur hemskt det än är så har jag vant mig.
Jag har vant mig vid att vara den som går upp med e och a varje morgon.
Varje varje varje morgon.
Jag har vant mig vid att alltid vara den som lämnar.
Och den som hämtar.
Jag har vant mig.
För så funkar vi människor.
Vi vänjer oss.
Jag har vant mig att komma hem till en tom lägenhet
där gitarrerna blir mer och mer dammiga.
Jag har vant mig vid att inte bråka om
vems tur det är att byta bajsblöjan.
Det är alltid min tur.
Men.
Jag har inte vant mig vid döden.
För hur ska man någonsin kunna vänja sig vid den?
Den är i sin natur så sjukt onaturlig.
Och så helt och hållet rakt igenom fel.
Och jag har inte vant mig vid att E har dött.
Hur skulle jag någonsin kunna vänja mig vid det?
Det kommer alltid vara så fel.
Men jag vet att det inte alltid kommer göra lika ont.
Inte varje dag hela tiden.
Men de dagar jag får tid att känna och tänka
när sorgen får får ett större rum
då är den lika ny och stor som den var precis i början.
Och hur skulle den inte kunna vara det?
Det som hände kommer alltid vara fruktansvärt.
Jag kommer alltid hata cancer
alltid hata döden.
Men ju mer liv jag upplever i livet
desto mer kommer sorgen få trängas
med alltmer livsglädje
och lära sig leva bredvid lyckan.
Men.
Det betyder inte
Det betyder aldrig
att jag inte saknar
att jag inte längtar
både efter E
och efter den dag alla tårarna kommer torkas.
Och.
Det betyder inte
att jag går vidare
och att jag lämnar sorgen bakom mig.
Men det betyder att jag bär sorgen med öppna händer.
Och det betyder att jag fortsätter att gå.