Idag är vi många som tänker
och öppnar vårt hjärta för mer
än vardagen vågar och orkar
som tackar
som undrar
som ber.
Idag låter tanken få vandra
längs frågornas skrämmande stig.
Idag är en fristad för sorgen
och saknadens bortträngda tid.
När tusentals ljus tänds av längtan
till famnar som lämnat vår jord
blir livets skörhet så verklig
och döden blir mer än ett ord.
Och frågor som tryckts ner av rädsla
av ångest, av skräck och panik
driver idag upp till ytan
och tvingar till sig vår blick.
Var är ni?!
alla ni som gått före?
Var är Du?!
kan en människa ta slut?
Och om så är fallet
att allt jag byggt upp
kommer rasa och vittra.
Varför då bygga?
Om allt jag har kämpat
och gett mitt liv för
inte fortsätter
Varför då kämpa?
Det
Måste
Finnas
Mer.
Det räcker inte med här.¨
Det räcker inte med nu.
Det måste finnas för evigt
om mening ska finnas i nu.
Men var?!
Var finns det?
Jag kan inte se.
Jag kan inte höra.
Jag kan inte röra.
Så var?!
Då viskas det mjukt i mitt inre
från källan som vägrar bli kall.
En viskning om levande kärlek
som vinner och aldrig tar slut.
Att långt bortom kroppens förmåga
att känna, att höra, att se.
Finns mer som kan anas, förnimmas
när tro får slå rot och bli mer.
Och om jag kan släppa kontrollen
om det som jag känner och vet
och låter mig ana och längta
allt längre, allt större, allt mer.
Då anar jag.
Då förnimmer jag.
Då tror jag.
Att det finns mer.
Och att kärleken inte kan dö.
Så här idag i vår fristad
ber jag om öppnade grepp
om det vi kan hålla och väga
bevisa och känna och se.
Om tillit att Han håller handen
och leder oss ända hem.
Till världen vi nu bara anar
och hoppas och längtar och ber.
Jag ber att vi än mer förnimmer
att himmelen redan är här.
Att livet bara har börjat
och slutet inte är slut.
Att himlen är här
och att där ni är
inte är långt borta.
Att
Det
Finns
Mer.
och öppnar vårt hjärta för mer
än vardagen vågar och orkar
som tackar
som undrar
som ber.
Idag låter tanken få vandra
längs frågornas skrämmande stig.
Idag är en fristad för sorgen
och saknadens bortträngda tid.
När tusentals ljus tänds av längtan
till famnar som lämnat vår jord
blir livets skörhet så verklig
och döden blir mer än ett ord.
Och frågor som tryckts ner av rädsla
av ångest, av skräck och panik
driver idag upp till ytan
och tvingar till sig vår blick.
Var är ni?!
alla ni som gått före?
Var är Du?!
kan en människa ta slut?
Och om så är fallet
att allt jag byggt upp
kommer rasa och vittra.
Varför då bygga?
Om allt jag har kämpat
och gett mitt liv för
inte fortsätter
Varför då kämpa?
Det
Måste
Finnas
Mer.
Det räcker inte med här.¨
Det räcker inte med nu.
Det måste finnas för evigt
om mening ska finnas i nu.
Men var?!
Var finns det?
Jag kan inte se.
Jag kan inte höra.
Jag kan inte röra.
Så var?!
Då viskas det mjukt i mitt inre
från källan som vägrar bli kall.
En viskning om levande kärlek
som vinner och aldrig tar slut.
Att långt bortom kroppens förmåga
att känna, att höra, att se.
Finns mer som kan anas, förnimmas
när tro får slå rot och bli mer.
Och om jag kan släppa kontrollen
om det som jag känner och vet
och låter mig ana och längta
allt längre, allt större, allt mer.
Då anar jag.
Då förnimmer jag.
Då tror jag.
Att det finns mer.
Och att kärleken inte kan dö.
Så här idag i vår fristad
ber jag om öppnade grepp
om det vi kan hålla och väga
bevisa och känna och se.
Om tillit att Han håller handen
och leder oss ända hem.
Till världen vi nu bara anar
och hoppas och längtar och ber.
Jag ber att vi än mer förnimmer
att himmelen redan är här.
Att livet bara har börjat
och slutet inte är slut.
Att himlen är här
och att där ni är
inte är långt borta.
Att
Det
Finns
Mer.