Hur nära kan jag komma?
Jag längtar så efter att möta dig Gud.
Inte bara samla spår av dig.
Jag vill möta DIG.
Men vad är egentligen möjligt?
Hur mycket av slöjan kan egentligen ge vika här och nu?
På riktigt.
Det klarnar allt mer för mig hur Jesu smala väg är den enda vägen
som leder till det sanna livet.
Livet som det var tänkt.
Livet som går ihop.
Livet fyllt av frihet och frid.
Det erfar hela mitt jag ju mer jag följer dig.
Men där, i det livet, längtar jag efter att möta dig som ett DU.
Lika verklig som August när han vilar mot mitt bröst.
Som Elliot när han omfamnar mig.
Är det möjligt?
Hur mycket närhet kan jag egentligen få känna?
Vad för slags relation kan jag ha med dig
du som är och var och kommer?
Ibland känns det för otroligt, overkligt och galet att du ens finns.
Samtidigt känns det då lika otroligt, overkligt och galet att jag finns.
Och då påminns jag
om det som hänt.
Att han är hos dig.
Emanuel är hos dig.
När han försvann från mig gick han till dig.
Han var hos mig och sedan var han inte kvar längre.
Det var så klart och tydligt.
Han var inte kvar.
Men han var någonstans
det berättade kärleken i mig.
För ingen människa tar slut.
Och nu när han är hos dig finns inte längre lika många tvivel kvar hos mig.
För det mest overkliga och otroliga har redan hänt.
Han försvann.
Och nästan samtidigt kom August.
Och det sammanfattar ganska väl livets mysterium
två otroliga händelser mitt i mitten av mitt liv.
Som känns overkliga och absurda, men är verkliga och naturliga.
I den här världen.
Och då känns inget annat längre otroligt eller omöjligt.
Nuet och verkligheten jag kan erfara med mina sinnen är en så liten del av den större verkligheten.
Av allt som finns i det fördolda.
Och där finns även du Gud.
Som Jesus säger igen och igen:
Min fader som är i det fördolda
som ser i det fördolda
som är i det fördolda.
Och jag inser att du är här
precis lika nära som August
fast i en annan dimension.
Den himmelska verkligheten.
Som når mitt här och nu delvis men inte till fullo.
Som behöver att jag öppnar andra bitar av mig för att erfara
inte bara mina sinnen.
Tron.
Som fungerar på ett helt annat sätt än vetenskapen.
Och vissheten som bygger på en erfarenhet bortom det jag kan erfara med mina sinnen.
Och då erfar jag
med mina sinnen
här och nu
FRID
Men jag längtar fortfarande
efter att en dag få se dig
känna dig
röra dig
höra dig
med allt jag är.
Utan något i vägen.
När gåtan blivit löst och mysteriet fått förklaring.
"Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då skall vi se ansikte mot ansikte.
Nu förstår jag endast till en del, men då skall jag känna fullkomligt, liksom jag själv har blivit fullkomligt känd."
Tills dess får vi som är kvar här
precis som vattenpölarna
fortsätta att gåtfullt reflektera
dig
himmelriket
det fördolda
till varandra.
Och längta till den dag vi alla får känna och vara kända fullt ut.
Det blir verkligen fint det.
Jag längtar så efter att möta dig Gud.
Inte bara samla spår av dig.
Jag vill möta DIG.
Men vad är egentligen möjligt?
Hur mycket av slöjan kan egentligen ge vika här och nu?
På riktigt.
Det klarnar allt mer för mig hur Jesu smala väg är den enda vägen
som leder till det sanna livet.
Livet som det var tänkt.
Livet som går ihop.
Livet fyllt av frihet och frid.
Det erfar hela mitt jag ju mer jag följer dig.
Men där, i det livet, längtar jag efter att möta dig som ett DU.
Lika verklig som August när han vilar mot mitt bröst.
Som Elliot när han omfamnar mig.
Är det möjligt?
Hur mycket närhet kan jag egentligen få känna?
Vad för slags relation kan jag ha med dig
du som är och var och kommer?
Ibland känns det för otroligt, overkligt och galet att du ens finns.
Samtidigt känns det då lika otroligt, overkligt och galet att jag finns.
Och då påminns jag
om det som hänt.
Att han är hos dig.
Emanuel är hos dig.
När han försvann från mig gick han till dig.
Han var hos mig och sedan var han inte kvar längre.
Det var så klart och tydligt.
Han var inte kvar.
Men han var någonstans
det berättade kärleken i mig.
För ingen människa tar slut.
Och nu när han är hos dig finns inte längre lika många tvivel kvar hos mig.
För det mest overkliga och otroliga har redan hänt.
Han försvann.
Och nästan samtidigt kom August.
Och det sammanfattar ganska väl livets mysterium
två otroliga händelser mitt i mitten av mitt liv.
Som känns overkliga och absurda, men är verkliga och naturliga.
I den här världen.
Och då känns inget annat längre otroligt eller omöjligt.
Nuet och verkligheten jag kan erfara med mina sinnen är en så liten del av den större verkligheten.
Av allt som finns i det fördolda.
Och där finns även du Gud.
Som Jesus säger igen och igen:
Min fader som är i det fördolda
som ser i det fördolda
som är i det fördolda.
Och jag inser att du är här
precis lika nära som August
fast i en annan dimension.
Den himmelska verkligheten.
Som når mitt här och nu delvis men inte till fullo.
Som behöver att jag öppnar andra bitar av mig för att erfara
inte bara mina sinnen.
Tron.
Som fungerar på ett helt annat sätt än vetenskapen.
Och vissheten som bygger på en erfarenhet bortom det jag kan erfara med mina sinnen.
Och då erfar jag
med mina sinnen
här och nu
FRID
Men jag längtar fortfarande
efter att en dag få se dig
känna dig
röra dig
höra dig
med allt jag är.
Utan något i vägen.
När gåtan blivit löst och mysteriet fått förklaring.
"Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då skall vi se ansikte mot ansikte.
Nu förstår jag endast till en del, men då skall jag känna fullkomligt, liksom jag själv har blivit fullkomligt känd."
Tills dess får vi som är kvar här
precis som vattenpölarna
fortsätta att gåtfullt reflektera
dig
himmelriket
det fördolda
till varandra.
Och längta till den dag vi alla får känna och vara kända fullt ut.
Det blir verkligen fint det.