Jag når inte fram till meningen
när jag vet att döden kommer avsluta allt.
Vara ett obarmhärtigt slut på det jag byggt upp
och separera mig från allt och alla jag älskar.
Jag har alltid haft den skuggan för mina ögon.
Inte kunnat bortse och leva ljust här och nu.
Inte innan du gick.
Inte efter du gått.
Och att du är där får mig att stirra.
Utan att slå ner blicken.
Utan att blinka.
Mer arg än rädd.
Mer beslutsam än tvivlade.
Jag vet att det inte är så för alla.
Många lever i förtröstan till livet.
Oavsett om de tror på en kärleksfull Gud.
Förtröstar på att allt blir bra till slut.
Du gjorde det.
Du andades förtröstan.
Men det ligger inte nära till hands för mig.
Jag tycks bo granne med oron och tvivlet.
Bära en tung rock med stenar i fickorna.
En sten för varje fråga.
Som jag kastar och kastar i ett hav utan horisont.
Och jag kan inte hjälpa det.
Jag önskar att jag hade en annan klädnad.
En som inte var så tung.
En med tomma fickor.
Men jag fick inte välja.
Mycket i livet får vi inte välja.
Livet i sig är en gåva
som ingen har frågat om vi vill ha.
Vi föds in i en kropp
och en personlighet vi inte har valt.
Som vi behöver sluta fred med
för att kunna leva väl.
Och jag ser att det är först där jag kan börja välja.
Först där jag kan påverka.
För utifrån den plats jag blivit nedsläppt på
kan jag välja min väg därifrån.
Och en del av de vägar jag valt
har lett till tomhet och återvändsgränder.
Men några av de jag har funnit
verkar envist fortsätta framåt.
Tacksamhet
Tro
Försoning
Hopp
Kärlek
Och jag påminns om att det är så Du beskriver dig.
Som v ä g e n.
Och om jag väljer Dig bär Du mina steg.
Om jag väljer Dig gör Du det möjligt att gå
Och när min egen väg lett till ett slut.
Är Du vägen framåt.
Till och med genom det som verkade vara slutet på allt.
Som kastat en mörk skugga av meningslöshet över allt.
Där går Du rakt igenom döden
och fortsätter på andra sidan.
Och jag påminns om att det är därför vi firar jul.
För att Du kommit och banat en väg.
Som kan bära våra steg
hela vägen hem.
Hem till ljuset som lyser upp varenda vrå av meningslöshet.
Hem till meningen, vårt mål och vårt ursprung.
Och det är den vägen jag fortsätter välja.
Trots alla kurvor och skuggor.
Men jag klarar inte att gå den själv.
Jag behöver mina medvandrare för att ens finna den.
Så tillsammans får vi som är kvar hjälpa varandra att gå.
På den väg som du och jag gick tillsammans.
Den som ledde dig ända hem.
För vi längtar efter dig.
Och vi längtar hem.
när jag vet att döden kommer avsluta allt.
Vara ett obarmhärtigt slut på det jag byggt upp
och separera mig från allt och alla jag älskar.
Jag har alltid haft den skuggan för mina ögon.
Inte kunnat bortse och leva ljust här och nu.
Inte innan du gick.
Inte efter du gått.
Och att du är där får mig att stirra.
Utan att slå ner blicken.
Utan att blinka.
Mer arg än rädd.
Mer beslutsam än tvivlade.
Jag vet att det inte är så för alla.
Många lever i förtröstan till livet.
Oavsett om de tror på en kärleksfull Gud.
Förtröstar på att allt blir bra till slut.
Du gjorde det.
Du andades förtröstan.
Men det ligger inte nära till hands för mig.
Jag tycks bo granne med oron och tvivlet.
Bära en tung rock med stenar i fickorna.
En sten för varje fråga.
Som jag kastar och kastar i ett hav utan horisont.
Och jag kan inte hjälpa det.
Jag önskar att jag hade en annan klädnad.
En som inte var så tung.
En med tomma fickor.
Men jag fick inte välja.
Mycket i livet får vi inte välja.
Livet i sig är en gåva
som ingen har frågat om vi vill ha.
Vi föds in i en kropp
och en personlighet vi inte har valt.
Som vi behöver sluta fred med
för att kunna leva väl.
Och jag ser att det är först där jag kan börja välja.
Först där jag kan påverka.
För utifrån den plats jag blivit nedsläppt på
kan jag välja min väg därifrån.
Och en del av de vägar jag valt
har lett till tomhet och återvändsgränder.
Men några av de jag har funnit
verkar envist fortsätta framåt.
Tacksamhet
Tro
Försoning
Hopp
Kärlek
Och jag påminns om att det är så Du beskriver dig.
Som v ä g e n.
Och om jag väljer Dig bär Du mina steg.
Om jag väljer Dig gör Du det möjligt att gå
Och när min egen väg lett till ett slut.
Är Du vägen framåt.
Till och med genom det som verkade vara slutet på allt.
Som kastat en mörk skugga av meningslöshet över allt.
Där går Du rakt igenom döden
och fortsätter på andra sidan.
Och jag påminns om att det är därför vi firar jul.
För att Du kommit och banat en väg.
Som kan bära våra steg
hela vägen hem.
Hem till ljuset som lyser upp varenda vrå av meningslöshet.
Hem till meningen, vårt mål och vårt ursprung.
Och det är den vägen jag fortsätter välja.
Trots alla kurvor och skuggor.
Men jag klarar inte att gå den själv.
Jag behöver mina medvandrare för att ens finna den.
Så tillsammans får vi som är kvar hjälpa varandra att gå.
På den väg som du och jag gick tillsammans.
Den som ledde dig ända hem.
För vi längtar efter dig.
Och vi längtar hem.