Inatt var jag på flykt.
Mitt bultande hjärta väntade på asyl
i ett flyktingläger.
Någon ville mitt liv.
Någon ville att jag inte skulle finnas.
Jag kunde välja att dö eller att springa.
Och min tanke var:
Inte nu.
Jag har inte tid att fly.
Jag är ju mitt uppe i mitt liv
min vardag.
Med en massa måsten och ansvar.
En massa liv som ska levas
och drömmar som ska förverkligas.
Det passar inte så bra att fly just nu.
Kan vi boka in det nästa år istället?
Och jag slogs av känslan av vanlighet.
Hur det antagligen upplevs just så:
En är inte förberedd eller formad till att fly.
En är antagligen mitt uppe i sitt liv
sin vardag.
Matlagning, förskola, jobb
städning, simskola, danslektion
Och sen...
Flykt.
Plötsligt slår helvetet på jorden allt i spillror.
Plötsligt slår helvetet på jorden ens allra vanligaste vardag i spillror.
Och jag inser sakta
Det kunde varit vem som helst av oss.
Det kunde ha varit jag.
Det kan komma att vara jag.
Ingen av oss har förtjänat att födas i ett land av fred.
Ingen av oss har förtjänat att födas i ett land av krig.
Och jag tror det påverkar oss mer än vi förstår.
Att en del av oss lider.
Att en del av oss tvingas på flykt.
För vi sitter alla ihop
vare sig vi vill det eller inte.
Det är ett faktum.
Och om en del av oss
en del av vår mänskliga familj lider.
Då känner vi det.
Även om det sitter djupt inne i oss.
Kamouflerat av rädslan
att det ska drabba oss.
Att vi ska får det sämre
och förlora den trygghet vi har.
Så kan vi ändå inte blunda för det.
Vår egen ångest och depression sitter ihop med det.
Ångesten över vad vi ska göra med våra liv.
Alla dessa livsval.
All denna frihet.
Och det dåliga samvetet av att inte göra något vettigt
när vi vet att långt ifrån alla har ett val.
De flesta i världen drabbas
och får bara valet hur de ska ta sig därifrån.
Om de ska välja bitterhet
eller tacksamhet.
Död eller liv.
Men jag tror vi kan leva annorlunda.
Jag tror att vi kan se igenom fiendens förklädnad.
Den verkliga fienden.
Rädslan.
Alltid den förbannade rädslan.
Som tar makten över oss om vi låter den.
Som med sina lögner gör oss till sina följsamma slavar.
Tills vi plötsligt står och krigar mot fel fiende.
Tills vi plötsligt står och krigar mot oss själva.
Och frenetiskt bygger staket kring den lilla trygghet vi har kvar.
Vi stänger våra gränser och försvarar vår välfärd.
Men.
Vi kan bättre.
Vi kan se igenom.
Se igenom rädslans maskeraddräkt.
Rädslan att förlora vår trygghet.
Att själva bli drabbade.
Att få det sämre.
Och vi kan ställa oss raka i ryggen
och förklara krig
mot den verkliga fienden.
Rädslan.
Vårt krig kan handla om att
öppna våra händer
och säga välkommen.
Vi kan flytta om hemma
och göra ett extrarum.
Vi kan tänka större än Svensson-boxen
och säga att det finns hjärterum.
Och då finns det också plats.
När vi gör så
så hjälper vi dubbelt.
Vi hjälper både vår nästa och oss själva.
För vi sitter ihop.
Och när vi lever så
så lever vi i sanningen
om hur livet är.
Ett helvete på jorden ibland.
En sommaräng fylld av vackert ibland.
Så
Är
Livet
Och att trygghetsknarka
istället för att se det som det är
gör oss bara ångestfyllda.
När vi tar upp kampen
mot den verkliga fienden
erfar vi sanningen
om att kärleken vinner.
En gång helt och hållet
tills dess i de vardagsval vi gör
mot vår nästa.
Oavsett hur livet blir
Oavsett vad som drabbar.
Så kan kärleken vinna.
Och där kärlek är
där får rädslan inte plats.
Det är sant
Och så kan vi leva.
Vore inte det så mycket bättre?
Mitt bultande hjärta väntade på asyl
i ett flyktingläger.
Någon ville mitt liv.
Någon ville att jag inte skulle finnas.
Jag kunde välja att dö eller att springa.
Och min tanke var:
Inte nu.
Jag har inte tid att fly.
Jag är ju mitt uppe i mitt liv
min vardag.
Med en massa måsten och ansvar.
En massa liv som ska levas
och drömmar som ska förverkligas.
Det passar inte så bra att fly just nu.
Kan vi boka in det nästa år istället?
Och jag slogs av känslan av vanlighet.
Hur det antagligen upplevs just så:
En är inte förberedd eller formad till att fly.
En är antagligen mitt uppe i sitt liv
sin vardag.
Matlagning, förskola, jobb
städning, simskola, danslektion
Och sen...
Flykt.
Plötsligt slår helvetet på jorden allt i spillror.
Plötsligt slår helvetet på jorden ens allra vanligaste vardag i spillror.
Och jag inser sakta
Det kunde varit vem som helst av oss.
Det kunde ha varit jag.
Det kan komma att vara jag.
Ingen av oss har förtjänat att födas i ett land av fred.
Ingen av oss har förtjänat att födas i ett land av krig.
Och jag tror det påverkar oss mer än vi förstår.
Att en del av oss lider.
Att en del av oss tvingas på flykt.
För vi sitter alla ihop
vare sig vi vill det eller inte.
Det är ett faktum.
Och om en del av oss
en del av vår mänskliga familj lider.
Då känner vi det.
Även om det sitter djupt inne i oss.
Kamouflerat av rädslan
att det ska drabba oss.
Att vi ska får det sämre
och förlora den trygghet vi har.
Så kan vi ändå inte blunda för det.
Vår egen ångest och depression sitter ihop med det.
Ångesten över vad vi ska göra med våra liv.
Alla dessa livsval.
All denna frihet.
Och det dåliga samvetet av att inte göra något vettigt
när vi vet att långt ifrån alla har ett val.
De flesta i världen drabbas
och får bara valet hur de ska ta sig därifrån.
Om de ska välja bitterhet
eller tacksamhet.
Död eller liv.
Men jag tror vi kan leva annorlunda.
Jag tror att vi kan se igenom fiendens förklädnad.
Den verkliga fienden.
Rädslan.
Alltid den förbannade rädslan.
Som tar makten över oss om vi låter den.
Som med sina lögner gör oss till sina följsamma slavar.
Tills vi plötsligt står och krigar mot fel fiende.
Tills vi plötsligt står och krigar mot oss själva.
Och frenetiskt bygger staket kring den lilla trygghet vi har kvar.
Vi stänger våra gränser och försvarar vår välfärd.
Men.
Vi kan bättre.
Vi kan se igenom.
Se igenom rädslans maskeraddräkt.
Rädslan att förlora vår trygghet.
Att själva bli drabbade.
Att få det sämre.
Och vi kan ställa oss raka i ryggen
och förklara krig
mot den verkliga fienden.
Rädslan.
Vårt krig kan handla om att
öppna våra händer
och säga välkommen.
Vi kan flytta om hemma
och göra ett extrarum.
Vi kan tänka större än Svensson-boxen
och säga att det finns hjärterum.
Och då finns det också plats.
När vi gör så
så hjälper vi dubbelt.
Vi hjälper både vår nästa och oss själva.
För vi sitter ihop.
Och när vi lever så
så lever vi i sanningen
om hur livet är.
Ett helvete på jorden ibland.
En sommaräng fylld av vackert ibland.
Så
Är
Livet
Och att trygghetsknarka
istället för att se det som det är
gör oss bara ångestfyllda.
När vi tar upp kampen
mot den verkliga fienden
erfar vi sanningen
om att kärleken vinner.
En gång helt och hållet
tills dess i de vardagsval vi gör
mot vår nästa.
Oavsett hur livet blir
Oavsett vad som drabbar.
Så kan kärleken vinna.
Och där kärlek är
där får rädslan inte plats.
Det är sant
Och så kan vi leva.
Vore inte det så mycket bättre?