Såhär känns det.
Det känns som att jag springer.
Men jag vet inte från vad eller till vad.
Att jag väntar.
Men jag vet inte på vem eller på vad.
Och jag tror inte jag är ensam.
I jakten.
Jakten bort från oss själva.
Jakten efter sen.
Och oförmågan att leva nu.
Och det är först när nuet går sönder och inte kan lagas med all kärlek i hela världen som vi stannar upp.
Och inser att nu var allt vi hade.
Vi hade inte sen.
Det är först då vi inser att vänta och jaga var det dummaste vi gjort.
För hela livet fanns just där vi var.
Det var ingen annanstans.
Vi behövde inte springa.
Allt skulle ha kommit till oss medan vi andades ut och höll varann i handen.
Då bestämmer vi oss för att välja annorlunda från och med nu.
Vi bestämmer oss för att aldrig mer springa.
Vi ska alltid alla dagar andas djupt och ha blicken klar.
Då känner vi oss mer levande än vi någonsin gjort.
I några månader.
Sen är väntan och längtan tillbaka.
Och vi börjar springa igen.
Men hur mycket bättre går det egentligen att leva i denna svåra spänning mellan då nu och sen?
Är det en utopi eller realism att kunna leva fullt närvarande i sitt liv?
Sånt funderar jag på ikväll.
Hur tänker ni?
Det känns som att jag springer.
Men jag vet inte från vad eller till vad.
Att jag väntar.
Men jag vet inte på vem eller på vad.
Och jag tror inte jag är ensam.
I jakten.
Jakten bort från oss själva.
Jakten efter sen.
Och oförmågan att leva nu.
Och det är först när nuet går sönder och inte kan lagas med all kärlek i hela världen som vi stannar upp.
Och inser att nu var allt vi hade.
Vi hade inte sen.
Det är först då vi inser att vänta och jaga var det dummaste vi gjort.
För hela livet fanns just där vi var.
Det var ingen annanstans.
Vi behövde inte springa.
Allt skulle ha kommit till oss medan vi andades ut och höll varann i handen.
Då bestämmer vi oss för att välja annorlunda från och med nu.
Vi bestämmer oss för att aldrig mer springa.
Vi ska alltid alla dagar andas djupt och ha blicken klar.
Då känner vi oss mer levande än vi någonsin gjort.
I några månader.
Sen är väntan och längtan tillbaka.
Och vi börjar springa igen.
Men hur mycket bättre går det egentligen att leva i denna svåra spänning mellan då nu och sen?
Är det en utopi eller realism att kunna leva fullt närvarande i sitt liv?
Sånt funderar jag på ikväll.
Hur tänker ni?