När jag ser in i den stirrande blicken på honom som älskar döden mer än livet är det lätt att fyllas med skräck.
Det blir en så ojämn kamp.
Han är inte rädd att mista sitt liv och jag är livrädd att mista mitt.
Hur bemöter jag det?
På ett sätt förstår jag honom.
Jag har varit där.
I orädslan.
Jag har nog aldrig varit så orädd som jag var dagarna efter E dog.
Det fanns inget mer att vara rädd för.
Det värsta hade redan hänt.
Allt som kunde hända därefter stod i proportion till det.
Jag har aldrig känt mig så modig som då.
Orädslan satt också ihop med tron på att livet efter detta kommer vara så mycket bättre.
Så mycket mer levande.
Saknaden och sorgen lade en grå ton över varat och livet kändes inte värt att levas färdigt.
Kanske mannen med blicken känner likadant.
Men våra bilder av himlen ser väldigt olika ut.
Liksom vägen dit.
Säkert har han också, precis som jag, drabbats hårt av livets grymhet.
Säkert finns det många förklaringar till hans val.
Förklaringar.
Men inga ursäkter.
Det är bara han som kan välja sin respons på det som drabbat honom.
Så är det för honom.
Så är det för mig.
Så är det för oss alla.
Det är bara han som kan välja sin väg vidare.
Och den väg han har valt.
Den leder till så mycket ondska.
Till så mycket död.
Det är bara genom att välja kärlekens väg som han kan hitta det liv han söker.
Den skitsvåra envisa uthålliga kärleken som varje dag vinner över ondskan genom att försonas istället för att hämnas, vara tacksam istället för bitter och öppna händerna istället för att knyta nävarna.
Så har det varit för mig,
dag för dag,
stund för stund,
har jag börjat älska små delar av livet igen.
Med hjälp av alla dem som älskat mig tillbaka till livet har jag kunnat orka välja väl.
Och jag tror det är så.
Vi sitter alla ihop och bär ett gemensamt ansvar för hur vår värld ser ut.
Vi kan göra det lättare eller svårare för varandra att välja väl.
Välja liv.
Välja kärlek.
Välja gemenskap.
Genom att älska varandra,
inkludera varandra,
och sluta bygga murar som stänger ute varandra,
gör vi det lättare att välja det vi innerst inne längtar efter.
Och sluta välja enkla svar och breda vägar som leder till fördärv och död.
Jag vet inte hur stor chans det är att han som gått så långt på hatets väg kommer vända om.
Men jag anar att det är fler än han och jag som erfarit hur förluster och trauman fått döden att locka mer än livet.
Som fortfarande kan välja.
En människa blir livsfarlig - farlig för livet- när den inte värderar livet längre.
När den hellre vill dö än att leva.
Så låt oss vara noggranna med att älska varandra idag.
Se varandra idag.
Inkludera varandra idag.
Då gör vi det så oerhört mycket lättare att välja liv.
Och sluta vara livsfarliga.
Det blir en så ojämn kamp.
Han är inte rädd att mista sitt liv och jag är livrädd att mista mitt.
Hur bemöter jag det?
På ett sätt förstår jag honom.
Jag har varit där.
I orädslan.
Jag har nog aldrig varit så orädd som jag var dagarna efter E dog.
Det fanns inget mer att vara rädd för.
Det värsta hade redan hänt.
Allt som kunde hända därefter stod i proportion till det.
Jag har aldrig känt mig så modig som då.
Orädslan satt också ihop med tron på att livet efter detta kommer vara så mycket bättre.
Så mycket mer levande.
Saknaden och sorgen lade en grå ton över varat och livet kändes inte värt att levas färdigt.
Kanske mannen med blicken känner likadant.
Men våra bilder av himlen ser väldigt olika ut.
Liksom vägen dit.
Säkert har han också, precis som jag, drabbats hårt av livets grymhet.
Säkert finns det många förklaringar till hans val.
Förklaringar.
Men inga ursäkter.
Det är bara han som kan välja sin respons på det som drabbat honom.
Så är det för honom.
Så är det för mig.
Så är det för oss alla.
Det är bara han som kan välja sin väg vidare.
Och den väg han har valt.
Den leder till så mycket ondska.
Till så mycket död.
Det är bara genom att välja kärlekens väg som han kan hitta det liv han söker.
Den skitsvåra envisa uthålliga kärleken som varje dag vinner över ondskan genom att försonas istället för att hämnas, vara tacksam istället för bitter och öppna händerna istället för att knyta nävarna.
Så har det varit för mig,
dag för dag,
stund för stund,
har jag börjat älska små delar av livet igen.
Med hjälp av alla dem som älskat mig tillbaka till livet har jag kunnat orka välja väl.
Och jag tror det är så.
Vi sitter alla ihop och bär ett gemensamt ansvar för hur vår värld ser ut.
Vi kan göra det lättare eller svårare för varandra att välja väl.
Välja liv.
Välja kärlek.
Välja gemenskap.
Genom att älska varandra,
inkludera varandra,
och sluta bygga murar som stänger ute varandra,
gör vi det lättare att välja det vi innerst inne längtar efter.
Och sluta välja enkla svar och breda vägar som leder till fördärv och död.
Jag vet inte hur stor chans det är att han som gått så långt på hatets väg kommer vända om.
Men jag anar att det är fler än han och jag som erfarit hur förluster och trauman fått döden att locka mer än livet.
Som fortfarande kan välja.
En människa blir livsfarlig - farlig för livet- när den inte värderar livet längre.
När den hellre vill dö än att leva.
Så låt oss vara noggranna med att älska varandra idag.
Se varandra idag.
Inkludera varandra idag.
Då gör vi det så oerhört mycket lättare att välja liv.
Och sluta vara livsfarliga.