Vi tänker så olika.
Och gör så olika val.
För den makten har vi ju.
Makten att välja
hur vi reagerar
på det som drabbar oss.
Men vi har ofta inte makten
att välja vad som ska drabba oss.
Vi bara drabbas.
Alla människor drabbas.
Vi kunde inte bestämma
att den överfulla båten inte skulle sjunka.
Vi kunde inte bestämma
att den vidriga sjukdomen
inte skulle ta hans liv.
Vi kunde inte bestämma
att krigets helvete skulle ta slut
och ingen mer behövde fly till trygghet.
Den makten hade vi inte.
Och maktlösheten att stå vid en sjuksäng
och inte kunna göra frisk.
Att stå vid ett stängsel
och inte kunna släppa in.
Att stå på en strand
och inte kunna rädda.
Den är vidrig.
Så helt igenom vidrig.
Men ändå mitt i allt
har vi ändå viss makt.
För även när vi drabbas
och livet inte alls blev
som vi ville
tänkte
trodde
har vi makt att välja
hur vi ska reagera och ge respons
på det som drabbat oss.
Vi har alltid makten att välja
vilken väg vi ska ta därifrån
Och det är en enorm frihet.
Och det är ett enormt ansvar.
För vi kan alltid välja
ifall hjärtat ska växa eller krympa.
Men det är ändå inte så lätt
för i alla våra val
spelar även andra makter in.
Och ofta böjer vi oss
utan att ens förstå
att det är det vi gör.
Jag tänker främst på rädslan.
På rädslans förlamande makt.
För plötsligt sitter vi fast
och böjer oss aningslöst utan
att se hur kuvade vi är.
Och våra hjärtan krymper.
Vi blir tvådimensionella och tunna.
Och det krympta hjärtat ser inte
hur litet det har blivit
och hur lite frihet det har kvar.
Det ser inte att det lagt sin kraft
på att bygga staket, murar och stängsel.
Det har glömt hur frihet känns
och märker inte snaran runt halsen.
Bara kärlek
kan befria en människa.
Och bara ett modigt hjärta
kan trotsigt fortsätta öppet.
Bara en modig människa
vågar gång på gång öppna händerna
och vägra knytnävars krampaktiga grepp.
För knytnävar förstår inte
att det inte går att skydda
genom att hålla hårt.
Att det inte går att bygga trygghet
genom att stänga ute.
Att det inte går att leva
i frihet när en sitter fast i rädsla.
De knutna händerna vet inte
att det enda som vinner över rädslan
är kärleken.
De vet inte att de bara
kan rädda sitt liv
om de vågar släppa taget
och mista det.
Och hur hjälper jag dig dit
när jag så ofta ser
min egen rädsla i din.
När min reaktion
på din reaktion
för oss bort från varandra
och vi hamnar där ingen av oss
egentligen vill vara.
När vi pratar med varandra
som om världen vore svartvit.
Som om den ene hade helt rätt
och den andre helt fel.
Jag ser så ofta hur min egen rädsla
gör att du bygger din mur ännu högre.
Och sen sitter vi bakom varsin mur
och delar artiklar
över Facebook till varandra.
Och det enda vi påverkar
är hur hög den andres mur ska bli.
Tegelsten efter tegelsten.
Åsikt efter åsikt.
Så med tung suck undrar jag
hur vi ska kunna hjälpa varandra
ut från rädslans förbannade förtryck.
Och då påminns jag
om att det finns en som vet.
En som värmer hjärtan
och öppnar händer
varje dag hela tiden.
Och jag påminns om hur Han
alltid talar i ögonhöjd
och ser den han talar med.
Jag påminns om hur Han
alltid först bekräftar
ända in i hjärtat.
Du är sedd.
Du är älskad.
Du får plats.
Och jag ser hur trygghetens varma vingar
lägger sig över det kalla hjärtat
som inte vågat värmas eller öppnas.
Och jag ser hur bekräftelsens
mjuka grepp vänligt men bestämt
öppnar de knutna händerna
som försökt hålla hårt och bevara.
Jag ser hur detta är nyckeln
och väg till att våga förändring.
För du känner dig inte hotad
och tror inte att någon ska ta din plats.
Att du ska bli utan.
För om du känner dig hotad
till din existens
till ditt djupaste jag
så sluter du dig
och bygger staket och stängsel
och gör allt du kan
för att försvara det lilla som finns kvar.
Men när du känner dig bekräftad
vågar du istället bli större
och välkomna inte avvisa.
Då finns ingen plats för rädsla
för all plats är redan upptagen
av kärlek, gästfrihet och mod.
Så om vi noggrant bestämmer oss
för att tala sanning och bekräfta
att både du och jag har en plats
i livet som ingen annan kan ta.
Då kanske vi vågar öppna oss
ännu mer för varandra
och bygga broar och vänskap
istället för stängsel och murar.
Det vore väldigt väldigt bra.
Och gör så olika val.
För den makten har vi ju.
Makten att välja
hur vi reagerar
på det som drabbar oss.
Men vi har ofta inte makten
att välja vad som ska drabba oss.
Vi bara drabbas.
Alla människor drabbas.
Vi kunde inte bestämma
att den överfulla båten inte skulle sjunka.
Vi kunde inte bestämma
att den vidriga sjukdomen
inte skulle ta hans liv.
Vi kunde inte bestämma
att krigets helvete skulle ta slut
och ingen mer behövde fly till trygghet.
Den makten hade vi inte.
Och maktlösheten att stå vid en sjuksäng
och inte kunna göra frisk.
Att stå vid ett stängsel
och inte kunna släppa in.
Att stå på en strand
och inte kunna rädda.
Den är vidrig.
Så helt igenom vidrig.
Men ändå mitt i allt
har vi ändå viss makt.
För även när vi drabbas
och livet inte alls blev
som vi ville
tänkte
trodde
har vi makt att välja
hur vi ska reagera och ge respons
på det som drabbat oss.
Vi har alltid makten att välja
vilken väg vi ska ta därifrån
Och det är en enorm frihet.
Och det är ett enormt ansvar.
För vi kan alltid välja
ifall hjärtat ska växa eller krympa.
Men det är ändå inte så lätt
för i alla våra val
spelar även andra makter in.
Och ofta böjer vi oss
utan att ens förstå
att det är det vi gör.
Jag tänker främst på rädslan.
På rädslans förlamande makt.
För plötsligt sitter vi fast
och böjer oss aningslöst utan
att se hur kuvade vi är.
Och våra hjärtan krymper.
Vi blir tvådimensionella och tunna.
Och det krympta hjärtat ser inte
hur litet det har blivit
och hur lite frihet det har kvar.
Det ser inte att det lagt sin kraft
på att bygga staket, murar och stängsel.
Det har glömt hur frihet känns
och märker inte snaran runt halsen.
Bara kärlek
kan befria en människa.
Och bara ett modigt hjärta
kan trotsigt fortsätta öppet.
Bara en modig människa
vågar gång på gång öppna händerna
och vägra knytnävars krampaktiga grepp.
För knytnävar förstår inte
att det inte går att skydda
genom att hålla hårt.
Att det inte går att bygga trygghet
genom att stänga ute.
Att det inte går att leva
i frihet när en sitter fast i rädsla.
De knutna händerna vet inte
att det enda som vinner över rädslan
är kärleken.
De vet inte att de bara
kan rädda sitt liv
om de vågar släppa taget
och mista det.
Och hur hjälper jag dig dit
när jag så ofta ser
min egen rädsla i din.
När min reaktion
på din reaktion
för oss bort från varandra
och vi hamnar där ingen av oss
egentligen vill vara.
När vi pratar med varandra
som om världen vore svartvit.
Som om den ene hade helt rätt
och den andre helt fel.
Jag ser så ofta hur min egen rädsla
gör att du bygger din mur ännu högre.
Och sen sitter vi bakom varsin mur
och delar artiklar
över Facebook till varandra.
Och det enda vi påverkar
är hur hög den andres mur ska bli.
Tegelsten efter tegelsten.
Åsikt efter åsikt.
Så med tung suck undrar jag
hur vi ska kunna hjälpa varandra
ut från rädslans förbannade förtryck.
Och då påminns jag
om att det finns en som vet.
En som värmer hjärtan
och öppnar händer
varje dag hela tiden.
Och jag påminns om hur Han
alltid talar i ögonhöjd
och ser den han talar med.
Jag påminns om hur Han
alltid först bekräftar
ända in i hjärtat.
Du är sedd.
Du är älskad.
Du får plats.
Och jag ser hur trygghetens varma vingar
lägger sig över det kalla hjärtat
som inte vågat värmas eller öppnas.
Och jag ser hur bekräftelsens
mjuka grepp vänligt men bestämt
öppnar de knutna händerna
som försökt hålla hårt och bevara.
Jag ser hur detta är nyckeln
och väg till att våga förändring.
För du känner dig inte hotad
och tror inte att någon ska ta din plats.
Att du ska bli utan.
För om du känner dig hotad
till din existens
till ditt djupaste jag
så sluter du dig
och bygger staket och stängsel
och gör allt du kan
för att försvara det lilla som finns kvar.
Men när du känner dig bekräftad
vågar du istället bli större
och välkomna inte avvisa.
Då finns ingen plats för rädsla
för all plats är redan upptagen
av kärlek, gästfrihet och mod.
Så om vi noggrant bestämmer oss
för att tala sanning och bekräfta
att både du och jag har en plats
i livet som ingen annan kan ta.
Då kanske vi vågar öppna oss
ännu mer för varandra
och bygga broar och vänskap
istället för stängsel och murar.
Det vore väldigt väldigt bra.