Jag cyklar genom staden tidigt.
Tidigare än morgonen.
Förbi hus efter hus som sover.
Sover gott.
Eller?
Plötsligt slår det mig hur många
jag cyklar förbi
som inte sover gott alls.
Som inte sover alls.
Som ligger med uppspärrade ögon.
Vettskrämda.
Livrädda.
Och jag ser dig framför mig.
Dig som ligger på din madrass
och kämpar för att ögonlocken
inte ska falla igen.
För varje gång de gör det
spelas samma film upp.
Igen och igen.
Filmen om allt du förlorade.
Om helvetet som exploderade.
Om kulan som träffade
den mest älskade.
Om barnet som gled ur flytvästen
ner i havets djup.
Samma film.
Om och om igen.
Och den spelas främst på natten.
När allt du vill är
nu i ro slumra in.
Men det går inte.
Skräcken tvingar upp ögonen
tills utmattningen tar över
och mardrömmen sveper bort dig.
Sveper till den nya dagen
som vaknar.
I trygghet.
I lägenhet utan granatsplitter.
I välfärdens förlovade land.
Då släpar du iväg till skola.
Matte, hemkunskap och slöjd.
Hemkunskap?
Du som har tagit hand om fem syskon
och lagat tre mål mat varje dag
sen du var åtta.
Idag ska du lära dig koka snabbmakaroner
och steka falukorv.
Du tycker om ditt nya hem.
Här exploderar inget
och inget slås i spillror
från en sekund till en annan.
Men ändå håller skräcken dig
om ryggen hela dagen.
En mörk skugga
under lektion lek och rast.
Du leker helst på svenska.
På det trygga språk som kriget inte förstört
som fortfarande innehåller lyckliga ord.
Du sitter i bänken och försöker förstå
att två och två och två blir sex.
Men du vet att det inte är så.
Att det inte stämmer för dig.
I din värld blev två och två och två ett.
Bara en kvar.
Bara du.
Och du gör allt för att anpassa dig.
Passa in i det nya landet.
Men hur anpassar du bort skräcken?
Minnena?
Allt som tränger sig på
så fort du inte är vaksam?
Jag vet att du kunde ha varit jag
och jag vill ta upp dig i min famn
när jag cyklar förbi denna morgon.
Jag vill hålla dig hårt
och peka finger åt skräcken
tills den packar ihop och far tillbaka
till helvetet den kommer ifrån.
Men du är så många.
Så många hus jag cyklar förbi
är fyllda av dig.
Hur kan jag hjälpa dig bära?
Din blytunga säck av minnen
skräck och ångest?
Hur kan min hand nå
ända ner i den avgrund
som öppnar sig varje gång
dina ögonlock slår igen?
Hur kan jag skydda och försvara?
Denna morgon viskar jag
när jag cyklar förbi dig.
Jag viskar namnet på Honom som är frid.
Som ger lugn i storm
och är stormens öga.
Jag viskar att Hans frid ska nå dig
precis där du är.
I dina minnen.
I din skräck och din ångest.
För jag vet att han kan förändra
både då, nu och sen.
Sätta ihop det trasiga
och göra allt nytt.
Och jag ber att jag ska vara hans frid
när jag möter dig.
Varje gång jag möter dig.
Att jag ska se dig.
På riktigt se dig
och inte hasta förbi
i min upptagenhet på väg till livet.
Jag tror att om vi är många
som öppnar våra ögon och ser dig.
Tar upp dig i famnen och berättar
att du är där du ska vara.
Att du är väl kommen här.
Då måste skräcken ge vika till slut.
Och friden bosätta sig.
När du vet att du
inte är ensam.
Att du är sedd och älskad
mitt i allt som blev ditt liv.
Då kanske du kan våga stänga ögonen
Och i ro slumra in
Kanske inte i morgon natt.
Kanske inte nästa vecka.
Men så småningom.
Det är min bön och mitt hopp idag.
Tidigare än morgonen.
Förbi hus efter hus som sover.
Sover gott.
Eller?
Plötsligt slår det mig hur många
jag cyklar förbi
som inte sover gott alls.
Som inte sover alls.
Som ligger med uppspärrade ögon.
Vettskrämda.
Livrädda.
Och jag ser dig framför mig.
Dig som ligger på din madrass
och kämpar för att ögonlocken
inte ska falla igen.
För varje gång de gör det
spelas samma film upp.
Igen och igen.
Filmen om allt du förlorade.
Om helvetet som exploderade.
Om kulan som träffade
den mest älskade.
Om barnet som gled ur flytvästen
ner i havets djup.
Samma film.
Om och om igen.
Och den spelas främst på natten.
När allt du vill är
nu i ro slumra in.
Men det går inte.
Skräcken tvingar upp ögonen
tills utmattningen tar över
och mardrömmen sveper bort dig.
Sveper till den nya dagen
som vaknar.
I trygghet.
I lägenhet utan granatsplitter.
I välfärdens förlovade land.
Då släpar du iväg till skola.
Matte, hemkunskap och slöjd.
Hemkunskap?
Du som har tagit hand om fem syskon
och lagat tre mål mat varje dag
sen du var åtta.
Idag ska du lära dig koka snabbmakaroner
och steka falukorv.
Du tycker om ditt nya hem.
Här exploderar inget
och inget slås i spillror
från en sekund till en annan.
Men ändå håller skräcken dig
om ryggen hela dagen.
En mörk skugga
under lektion lek och rast.
Du leker helst på svenska.
På det trygga språk som kriget inte förstört
som fortfarande innehåller lyckliga ord.
Du sitter i bänken och försöker förstå
att två och två och två blir sex.
Men du vet att det inte är så.
Att det inte stämmer för dig.
I din värld blev två och två och två ett.
Bara en kvar.
Bara du.
Och du gör allt för att anpassa dig.
Passa in i det nya landet.
Men hur anpassar du bort skräcken?
Minnena?
Allt som tränger sig på
så fort du inte är vaksam?
Jag vet att du kunde ha varit jag
och jag vill ta upp dig i min famn
när jag cyklar förbi denna morgon.
Jag vill hålla dig hårt
och peka finger åt skräcken
tills den packar ihop och far tillbaka
till helvetet den kommer ifrån.
Men du är så många.
Så många hus jag cyklar förbi
är fyllda av dig.
Hur kan jag hjälpa dig bära?
Din blytunga säck av minnen
skräck och ångest?
Hur kan min hand nå
ända ner i den avgrund
som öppnar sig varje gång
dina ögonlock slår igen?
Hur kan jag skydda och försvara?
Denna morgon viskar jag
när jag cyklar förbi dig.
Jag viskar namnet på Honom som är frid.
Som ger lugn i storm
och är stormens öga.
Jag viskar att Hans frid ska nå dig
precis där du är.
I dina minnen.
I din skräck och din ångest.
För jag vet att han kan förändra
både då, nu och sen.
Sätta ihop det trasiga
och göra allt nytt.
Och jag ber att jag ska vara hans frid
när jag möter dig.
Varje gång jag möter dig.
Att jag ska se dig.
På riktigt se dig
och inte hasta förbi
i min upptagenhet på väg till livet.
Jag tror att om vi är många
som öppnar våra ögon och ser dig.
Tar upp dig i famnen och berättar
att du är där du ska vara.
Att du är väl kommen här.
Då måste skräcken ge vika till slut.
Och friden bosätta sig.
När du vet att du
inte är ensam.
Att du är sedd och älskad
mitt i allt som blev ditt liv.
Då kanske du kan våga stänga ögonen
Och i ro slumra in
Kanske inte i morgon natt.
Kanske inte nästa vecka.
Men så småningom.
Det är min bön och mitt hopp idag.